.

Nu under årskurs 3 har vi en kurs som heter Projektarbete vilket motsvara 100 poäng. Kursens kriterier är att självständigt, planera och genomföra ett praktiskt eller teoretiskt arbete, med tydliga frågeställningar och ett tydligt syfte.

Idéen växer fram

Allt började 2005 då min syster tillsammans med två av sina närmaste kompisar valde att samla in pengar och åka till Colombia tillsammans med Ankarstiftelsen, för att bygga ett hus åt en flykting familj. Jag sa redan då att mitt projektarbete skulle vara större och bättre än deras, vilket inte är en lätt uppgift att konkurrera ut. Jag är en envis person som inte gillar att förlora/misslyckas, speciellt inte när det gäller att vara sämre än min syster.

I början av sommaren startade jag tillsammans med en kompis äntligen upp vårt projektarbete. Det handlade om att tillsammans med ankarstiftelsen åka till Colombia och bygga en skola i byn Puerto Triunfo. Det som ingick i vår planeringar var att han och jag, på egenhand skulle samla in 130 000 kr till skolbygget och de kostnader som hörde till projektet, detta genom stipendier och olika typer av sponsorer. Jag tänkte då, detta var dubbelt så mycket pengar som min syster hade åstadkommit och betydligt större.

Under sommaren uppstod en del komplikationer med min klasskompis vilket gjorde att han tappade motivationen och jag stod där ensam inför detta projekt. Jag såg hur mina drömmar om att åka iväg började försvinna och jag la locket på, för en stund.

Jag bestämde mig i början av September att jag på ett eller annat sett skulle ta mig ner till Colombia i början av januari med eller utan min kompis. Jag tog då ny kontakt med deras ordförande, Börje Erdtman, för att se om det fanns något jag kunde göra.

Vi bollade lite idéer och kom fram till att jag på egenhand skulle samla in pengar till ett hus åt en flykting familj i Colombia.

Varför jag valde Colombia?

Många lever under oacceptabla förhållanden, med tillgång till endast de kläder de har på sig samt en presenning som hus. Det är en stor anledning varför jag valt att åka just till Colombia. När jag tänker på vad jag/vi här hemma i Sverige har för problem så känner jag skam för både mig själv och andra, det är många som inte förstår hur himla bra vi egentligen har det här. Vi har tak överhuvudet, mat på bordet, kläder i garderoben, en säng i rummet, skydd mot regn och oväder, minst en dator och en tv i hemmet, en bil i garaget och ändå så klagar vi.

Många av flyktingarna i Colombia får inte ens stanna på samma plats i mer än 3-4 dagar för att inte bli bortjagade av markägarna.